Sjung om studentens… glömska?

Som förra krönikan jag skrev så vill jag arkivera även denna här. Dessutom ska en krönika, om den är bra skriven, roa läsarna. Eftersom jag är subjektiv kan jag inte avgöra om detta kan tänkas roa er, men jag hoppas att någon där ute kanske känner igen sig. Denna texten är alltså skriven i kursen skrivande som slutuppgift då vi fick välja texttyp relativt fritt.


 

Startskottet för de två sista månaderna i gymnasiet har smällt av i öronen på landets 95:or som springer stafett – rusar, stannar, rusar igen – för att kunna storma ut med hedern i behåll, iklädda vita mössor. All denna press kan ju verkligen mosa in för mycket info i hjärnan – med konsekvensen att lite rinner ut på andra sidan. Minnet verkar till exempel ha en högsta hastighet och ett bäst-före-datum och den stora frågan är: Hur mycket av det här kommer vi över huvud taget minnas; efter alla småtimmar med näsan, nej, hela huvudet nergrävt i böckerna, och alla mössklädda nätter som kommer fly minnet i takt med att promillehalten ökar. Hur många träd hinner du räkna löven på från ett X2000-tåg i full karriär?

Vi glömmer inte bara det vi ska lära oss och roliga saker på fyllan i stressen, lite andra hinder kan uppstå i glömskans och förvirringens fartvatten. I krokarna när jag skulle lämna in loggboken till gymnasiearbetet – datum anges numera i vilken skoluppgift som skulle in veckan i fråga – passade min kära kamera på att lämna in en strejkansökan som den själv skrev på. Störigt men ingen big deal tänkte jag och knatade över till verkstaden i Malmö. Efter att bytt ut 1 totalutslitet kretskort, väntat 4 plågsamma veckor och betalat 2000 kr så kunde jag hämta ut kameran i nyskick. Jag åkte genast hem för att kärleksfullt slita på den lite till. Protesterande påpekade den att batteriet var tomt och suckande började jag leta efter laddaren som uppenbarligen fått egna ben. Inte nog med reparationskostnaden: efter att ha vänt upponer på hela huset var det bara att köpa en ny laddare för sura pengar. Och jag lovar: inom en månad kommer min gamla laddare traska tillbaka och jag kommer vara… ännu mer förvirrad troligtvis.

DSC_3334-Redigera

Och apropå de vita mössorna; de ställer inte bara till det genom att vara i maskopi med stafettloppet, de kan dessutom få ben. Eller busskort. Min kära kompis hann under de första 90 minuterna hon ägde mössan hämta ut den, sitta på en kort lektion med den, hoppa på bussen med den, bli distraherad av en söt katt och hoppa av bussen-utan mössan. Efter ett något panikslaget sms till mig “Tappade bort min mössa efter 1,5 h, är inte detta något slags rekord?!” och en tur tillbaka till stans uthämtningscenter fick hon tillbaka mössan som åkt buss olagligt runt Lund utan busskort.

Alla dessa minnesluckor är irriterande och vid en hastig analys är det lätt att utse en syndabock till denna massförlust av hjärndata, åtminstone om man sitter på sista lektionen för dagen efter klockan 3 och tvåbeningen framme vid tavlan delar ut ytterligare “bara en liten uppgift”. Lärarna låter sina bildliga piskor vina både uppmuntrande och hotande under upploppet; eller har de egentligen bara lärt oss hur vi ska piska oss själva medan de hejar på?

Charlotte

Som årskurs 3-elev going-on-studenten kan jag efter 13 års undrande faktiskt vara mogen nog att inse att vi faktiskt glömmer vem det egentligen är som håller i piskan. Jag vet mycket väl hur man piskar sig själv till att springa så fort att man får blodsmak i munnen, hur trötta benen är när man spurtar på upploppet och jag vet också hur ont det gör att snubbla på mållinjen. Det är ingen som har lärt mig det och det är ingen som tvingar mig till någonting – det är bara jag själv. Det är dags att stanna upp på upploppet, minnas hur man andas och samla tankarna nog för att ta ett elegant kliv över mållinjen – med både mössan och minnet i behåll.

Emma Tegler, Lund 2014

20140503-emma-4845-Redigera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *