What hurts the most

Jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle göra såhär ont. Ont, men inte ont. Och jag syftar inte på att jag ramlade av idag.

Roligaste hoppträningen i mannaminne idag. Gunnar var om inte pigg så åtminstone positiv och framåt med öronen spetsade och bjöd på hindrena. Han hoppade mig ur sadeln både en och två gånger och jag satt och skattade mig igenom hela passet. Sista övningen var att man skulle hitta på en egen bana utifrån de hinder som stod uppställda och Gunnar fixade det galant med lite navigering från piloten, även om min ridning inte var något att skryta med. Gunnar är och kommer alltid förbli en fantastisk hoppare och jag är så ledsen för att han inte har motivationen, för sprången han tog idag fick mig att sväva på små moln. Vi borde slutat där, glada och nöjda med dagen, men jag kunde inte låta bli att fråga Ellen om jag fick ta ett sista högre språng. Ett sista. Det var det dummaste jag kunde intala mig själv. Stel som en planka av prestationsångest styr jag på hindret, och Gunnar som kommer med bjudning förstår inte vad jag håller på med. Han stannar och jag glider över huvudet på honom. Ingen dramatisk avsittning men ändå. Vi kommer en gång till och Ellen får hojta på mig för att jag ska börja rida. Hindret gick galant, med lite driv är inte själva hoppningen några problem, men jag önskar så att jag inte insett just där då vilket avslut han gett mig. När vi var klara höll jag på att bryta ihop. Underbara, kloka häst. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Antagligen skratta med gråten som en klump i halsen.

Runt 4000 timmar och över 700 träningspass sätter sina spår. Detta var (antagligen) sista Ellen-hoppningen vi var med på tillsammans som ekipage och även om jag ska rida honom ett tag till-om jag allt kan överge honom helt-och säkert kommer hoppa lite i alla fall så känns det som en spark i magen. Idag när vi hoppade insåg jag att det kommer vara slut en dag. Den här hästen som betytt allt för mig i flera år och som jag ska försöka lämna. Emma och Gunnar, radarparet. Kanske inte på banan, men jag kommer nog aldrig hitta en häst som är så mig som Gunnar är. Det gör så ont.

©StinaQ

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *