Superstar

Sitter här, klockan är 23.55 på kvällen, och funderar på om jag ska ta tag i min engelskläxa eller skita i alltihop. Börjar bli lite väl många sena kvällar och långa, fullproppade dagar… När jag nu satt här och funderade kom jag att tänka på gästinlägget Stina skrev för snart ett år sen, och fasiken vad det är bra! Det är verkligen jag i ett nötskal och så grymt bra skrivet! Var tvungen att scrolla bakåt och läsa det igen för att bli lite boostad. Kommer fortfarande ihåg hur bubblande glad och rörd jag blev när jag läste det första gången. Sitter och skrattar vid flera av bitarna som är så otroligt klockrena och muttrar vid biten “Självklart vill hon att jag skulle göra reklam för mig själv här, men det går jag inte med på!” som är en typisk tackling av min envishet från Stina. Blir tårögd och skrattar igen. Kommer ihåg hur jag sa att sista stycket inte stämde alls, då ja, men inte nu. Känner hur det är som en självuppfyllande profetsia och jag borde kanske ha lyssnat mer på Stinas råd än att sitta här och skriva klockan nu 00.09 på natten… Hur som-dags att ge igen och ge tillbaka, du fick ju trots allt inte göra reklam för dig Stina så då får jag, om än lite sent, väl göra det själv ;). Och det är inte för inte du skrev att jag var envis i gästinlägget, 12 st länkar till din hemsida finns utspridda över hela texten-jag sa ju att jag skulle fixa reklam om inte du gjorde det! 😀

Ute på fotouppdrag på torns. Det glamourösa assistentlivet-klia en häst på manken…

För att börja från början så lärde jag känna Stina när jag red på ridskolan som ni vet. Vet inte riktigt vad som hände på vägen hit, men jag kommer ihåg att Stina hade satt igång med ridhusateljén och att jag tyckte det var ascoolt med all utrustning och alla kameragrejer-ja, jag var kameranörd redan då… Jag frågade om jag fick vara med som assistent vilket jag fick och i början sprang jag väl mest runt och var i vägen och frågade en himla massa kan jag tänka mig. Stina måste ha fått en annan bild av situationen, för när hon några veckor senare skulle ut till ett annat ridhus och sätta upp ateljén frågade hon till min förtjusning om jag ville hänga med. Och sen ett annat fotouppdrag, och ett till och ett… ja, och sen fortsatte det helt enkelt. Jag har nu hängt med som stolt assistent och lärling på många ställen där jag aldrig skulle varit om det inte var för Stina och träffat fler hästkändisar än jag själv vet om-ja Stina, jag är hopplös, men jag är kändisblind ;).

“Slightly Twisted Me”-klockrent bloggnamn!

Men det viktigaste och roligaste har inte varit att skakat hand med Jan Brink, stått bredvid Rolf Göran Bengtsson eller knallat runt på falsterbo på fel ställen utan pressväst-inget av det spelar egentligen någon roll jämfört hur kul det har varit att lära känna Stina. Alla knasiga stunder i olika mer eller mindre fungerande bilar, massor av samtal diskussioner, min förfäran över Stinas oförsiktighet med sin utrustning (internskämt: vattenflaskan bland objektivet säger jag bara…), Stinas skaparglädje och kreativitet som smittar av sig och som jag inspireras av och hundratals fototips och åsikter. Efter allt detta och mycket mer samt några twilightpremiärer senare har jag insett att min idol, som förut fanns långt uppe bland molnen och var lika stor som Michael Jackson och Kungen, inte är så annorlunda mig. Stina är inte bara duktig och otroligt nyskapande med alla häftiga fotovinklar och sin egen stil, utan också vansinnigt rolig och en helt underbar person-och fortfarande min idol uppe bland molnen-men hon har också blivit min vän, och jag hoppas det varar länge till.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *